Jag tänkte faktiskt göra ett inlägg åt er som handlar om att man måste tro på sig själv. Jag är inte så bra på att skriva djupa texter, men jag ska faktiskt försöka. Vi vet alla att livet inte är så lätt alltid, varenda andetag du andas eller varje gång du blinkar kanske inte allt känns perfekt.

Jag har inte alltid haft det lätt, även fast jag bara är elva år. Jag har framförallt haft svårt för att säga vad jag tycker och tänker inför andra, men jag har försökt. Mina föräldrar skildes för några år sedan, men efter två månader flyttade de ihop igen. Sen i oktober 2010 skildes dem igen och sen dess har allt förändrats. Både på den positiva och den negativa fronten.

I början av 2011 bråkade jag med en kompis, jag vill inte nämna namn för det var väldigt jobbigt och nu är vi vänner igen. Men det fortsatte i lite mer än ett halvår och under den tiden grät jag nästan varje kväll över hur mitt liv var. Det var en jobbig period både gällande mina föräldrar och kompisar. Jag och den här tjejen som bråkade kände nog att vi helst skulle vilja lösa allt på en gång, men på något vis fortsatte det. Allt från att vi ignorerade varandra i skolan till att skriva dumma saker på sms. Varje ord som vi skrev och sa till varandra var oftast hårda och jag hade ingen lust att gå till skolan varje dag.

Men jag kämpade mig igenom det, vilket jag tror att hon också gjorde. Sen började jag prata med mina föräldrar om det här, och tillslut bestämde vi en träff med tjejen jag bråkade med och hennes föräldrar. Vi satt runt ett soffbord där det fanns te och kakor, jag försökte börja prata men tårarna tog över på direkten. Det gjorde ont att höra allt hon tyckte om mig och vad jag gjort, det var även väldigt svårt för mig att tala om allt det jag mådde dåligt över. Men när alla hade fått talat ut sina känslor och tankar kramades vi och sa att det aldrig mer skulle hända. Sen dess har det varit lite fram och tillbaka mellan oss, men just nu är våran vänskap stark!

Ni kanske tänker att jag tog i lite väl mycket med den där texten, men allt var sant och det jag lärde mig från det halvåret var att man aldrig ska ge upp för någon man en gång stått nära. Man ska tro på sig själv och kämpa. Jag förändrades även en del inne i mig själv under den tiden, jag vågade ta chanser för att hitta nya kompisar och jag blev starkare på insidan. Jag menar då inte muskler, utan min självsäkerhet började byggas upp. Innan har jag alltid varit rädd för att någon ska sluta tycka om mig om jag säger något som jag tycker fast att någon annan tycker något helt annat.

En sak som jag också lärde mig och fick höra mycket var att man får gråta. Man måste få gråta och till och med skrika. Ibland är man rädd för att göra fel, men man kan inte hjälpa att man är ledsen. Det är en som en nyckel till något bättre, eller jag kände att det var mycket skönare utan den där stora tåren som fanns inne i mig. Jag har väldigt lätt för att gråta, speciellt när det gäller mina nära!

Under halvåret hände det även positiva saker. Jag kom närmare personer jag varit ifrån ett tag och hittade nya kompisar som gjorde mig gladare än någonsin. En jag lärde känna var Lova, en person som jag just nu står väldigt väldigt nära och som jag verkligen kände att jag kunde vara mig själv med. En vän jag började umgås med igen var Anna, vi hade träffas och pratat några gånger innan på gymnastiken, men vi blev allt närmare varandra. Lite innan jag träffade Lova var jag mycket med två andra tjejer som jag då var bästa kompis med, men nu har vi glidit från varandra och ett tag bråkade vi. Men det gjorde absolut inte lika ont i mig som när jag bråkade med den som jag skrev tidigare. Vi bråkar inte längre, men det kommer aldrig bli något mellan oss igen tror jag. Alltså mellan mig och de här andra tjejerna.

Jag är inte perfekt, men det är ingen människa. Men ingen är dålig, alla är bra på sitt sätt. Jag klarar allt, fast bara om jag vill. Du klarar allt, fast bara om du vill. Självsäkerheten i dig själv är som kungen i palatset.

Tro på dig själv, du klarar allt ♥